De finns dom stunder som jag verkligen känner mig lycklig och glad och allt sånt där bra.
Sen finns de dom stunder som jag börjar tänka på dig, och då vill jag bara lägga mig ner
och gråta. Och tro mig, det har jag gjort. Minst hundra gånger. Men sen kommer jag att
tänka på att du inte är värd mina tårar. Varför ska jag gråta för dig? Det hjälper ju ingenting.
Det får inte mig att må bättre.

Jag har ingen aning om vad jag vill egentligen och jag vet inte ens varför.. Hur svårt
kan det vara att ta reda på vad man vill? På vad man VERKLIGEN vill.. Det är svårt,
så sjukt svårt. Jag vill ta ut den del av dig, som fortfarande finns kvar i mina tankar
och stampa på den. Jag vill slänga den i elden och se den brinna upp. Varför måste du alltid
dyka upp i mitt minne?
Fan, jag behöver inte dig. Eller behöver jag?
:(